Halmstadgruppen

Halmstadgruppen bildades 1929 av bröderna Axel och Erik Olson, deras kusin
Waldemar Lorentzon, Sven Jonson, Esaias Thorén och Stellan Mörner. Gruppen
höll ihop i hela 50 år och deras konst utgör idag en viktig del i svensk
konsthistoria.

Ungdomsåren i Halmstad

I den lilla kuststaden Halmstad föds kring sekelskiftet 18-1900 fem pojkar; bröderna Erik och Axel Olson, deras kusin Waldemar Lorentzon, Sven Jonson och Esaias Thorén. De kommer alla från enkla familjer – hantverkare, bönder och fiskare – men ska komma att följa konstnärsdrömmen och tillsammans i Halmstadgruppen skapa pionjärinsatser i svensk konsthistoria.

De tre kusinerna visar redan i tidiga tonåren ett intresse för konst och måleri. I deras ungdomsverk hämtas motiven från den halländska naturen. Men när de besöker den Baltiska utställningen i Malmö 1914 får de se ett verk av den världsberömda konstnären Kandinsky. Hans nonfigurativa konst med abstrakta, dynamiska kompositioner och symboliska färgspråk har aldrig tidigare visats i Sverige. Kandinskys måleri förändrar deras syn på konst och nu öppnas en ny värld upp. Tillsammans startar de gruppen Gnistan 1915. De målar, skriver poesi och reser till Stockholm, Göteborg och Malmö för att se konst och inspireras.

1919 ser Haverdalspojken Esaias Thorén ett modernistiskt konstverk i ett skyltfönster – GAN:s Sparmanns flygning. Detta blir hans första möte med modern konst och han bestämmer sig för att börja måla. Sven Jonson växer upp i Söndrum i en sjömansfamilj. Tidigt blir han målarlärling och så småningom yrkesmålare i grunden, men drömmer om att bli konstnär. 1923 annonserar han efter målarkamrater i Hallandsposten. Esaias svarar snabbt och resultatet blir gruppen De Unga där också Axel Olson är med och håller i undervisning.

Den sjätte pojken som ska tillhöra Halmstadgruppen, Stellan Mörner, växer upp i Örebro i en aristokratisk familj. När hans far blir landshövding i Halmstad i slutet av 20-talet kommer han i kontakt med de fem målarvännerna i Halmstad.

20-talets konst, Halmstadgruppen bildas

De sex unga konstnärerna Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Erik och Axel Olson, Stellan Mörner och Esaias Thorén är alla skolade i den typiska 20-talsanda som färgar konsten i Tyskland, Italien och Frankrike vid denna tid. Efter första världskriget vill man bygga upp världen på nytt. Industrialismen tar fart, städerna växer och tekniska innovationer avlöser varandra. Konsten blir konstruktivistisk.

Rationalismen, optimismen och framtidstron sätter tydliga spår på dukarna. Med raka linjer och räta vinklar blir rykande skorstenar, dundrande tåg och ångande maskiner tidens motiv. Konstnärerna leker med plangeometriska former i ett tvådimensionellt perspektiv. Ytan är viktig i uppbyggnaden av bilden och till skillnad från impressionisternas dukar med tjocka lager av färg, lämnar man knappt några synbara penseldrag efter sig.

När de unga konstnärerna visar sin moderna konst i sin lilla hemstad Halmstad, tas den emot med stor tveksamhet. Sverige, med sitt nationalromantiska arv från bland andra Anders Zorn och Carl Larssons bildvärld, har ännu svårt att ta till sig denna nonfigurativa modernism.

De sex vännerna bestämmer sig för att gå samman. Med gemensamma utställningar vill de befästa den moderna konsten och vinna publikens intresse. Så bildas Halmstadgruppen 1929. Med Halmstad som en gemensam bas ska vännerna, genom sina konstnärsvisioner, hålla samman för resten av livet.

Mötet med surrealismen

Halmstadgruppen bildas i en tid då världen befinner sig i kris. Den stora depressionen utbryter i USA 1929 och i Europa sker Kreugerkraschen 1932. Den ekonomiska oron sprider sig i världen.

Konstnärer runt om i Europa påverkas av klimatet och nya ismer uppstår i kontrast till den glada anda som färgade 20-talskonsten. 1925 författar den dadaistiska konstnären André Breton Le Manifeste du Surréalisme som ska utgöra grunden för surrealismens konst och litteratur i Paris. Konstnärer som Salvador Dalí, Max Ernst, Man Ray och René Magritte ansluter sig till rörelsen. Ismen har sina rötter i Freuds psykoanalys som vid denna tid har revolutionerat världen med teorier om drömtydning och det undermedvetna.

Surrealism betyder öververklighet på franska och har som konstform inga logiska regler. Man förskjuter förnuftet och låter det irrationella spela i absurda kontraster och egendomliga situationer. Fysiska lagar kan upphävas och föreningar mellan de mest motsägelsefulla föremål kan uppstå.

Halmstadgruppen kommer i kontakt med surrealismen redan under 20-talet men börjar först i början av 30-talet att själva experimentera med ismen. 1934 har Halmstadgruppen utvecklats till en surrealistgrupp med länkar till den kontinentala surrealismen, men med det halländska kustlandskapet som ständig inspirationskälla.

Halmstadgruppens surrealism

Gruppen arbetar parallellt med de franska surrealisterna och följer under 30-talet ismens utveckling via sina kontaktnät. 1935 deltar medlemmarna i utställningen Kubisme=Surrealisme i Köpenhamn och Erik Olson och Stellan Mörner ställer ut på The international surrealist exhibition i London 1936 tillsammans med bland andra Paul Eluard, Salvador Dalí och André Breton.

Men de svenska surrealisterna bär på egna referensramar. De surrealistiska scenerna utspelas ofta i ett halländskt kustlandskap med sitt säregna vita ljus. Strandfynd och fiskeredskap blir återkommande motiv likt ett signum för gruppen

Det finns också en annan utmärkande skillnad mellan Halmstadgruppen och de internationella surrealisterna – synen på religion i förhållande till surrealism. Det surrealistiska manifestet förkastar religion på de surrealistiska dukarna, medan Halmstadgruppen har en mer tolerant inställning till föreningen av de två. När Andra Världskriget närmade sig blir existentiella och religiösa frågeställningar allt mer synliga i vissa av gruppens verk.

Andra Världskriget och Söndrumskolonin

Med nazisternas landvinningar över Europa och den hotande kulturpolitik som Hitler sprider, lämnar Erik Olson Paris 1935 och bosätter sig utanför Köpenhamn. När nazisterna ockuperar Danmark 1940 gör Erik ett nidporträtt av Hitler och tvingas under dramatiska omständigheter fly till Sverige efter att ha blivit svartlistad av Gestapo.

Men när kriget bryter ut kan de surrealistiska konstnärerna inte längre fly in i det undermedvetna och öververkliga. Motiven påverkas och i början av 40-talet söker sig flera av Halmstadgruppens medlemmar bort från surrealismen.

Halmstadgruppens samlas åter på västkusten. I det lilla stenhuggar- och fiskesamhället Söndrum utanför Halmstad blomstrar ett intensivt kulturliv upp i något som ska kallas Söndrumskolonin. Konstnärer som Sven X:et Erixson, Felix Hatz, Carl-Fredrik Reuterswärd, Vilhelm Bjerke Petersen och poeter som Elsa Grave och Erik Lindegren tillsammans med många fler sammanstrålar här under 40- och 50-talet. Dramatiska och absurda surrealistscener byts ut mot varma vardagsmotiv i klara färger. Nu rör sig gruppens medlemmar mot sina individuella spår allt mer. De fortsätter att ställa ut tillsammans och förblir en grupp men med friare band.

Halmstadgruppen 50 år

Halmstadgruppens sex medlemmar – Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner, Erik och Axel Olson och Esaias Thorén – förblev en förenad konstnärsgrupp, kanske mest kända för sina pionjärinsatser i svensk konsthistoria på 20- och 30-talet. Men de kom också med tiden att utveckla sina individuella spår.

Under 40- och 50-talet kom flera av dem att utföra en mängd offentliga utsmyckningar. Idag finns många platsspecifika verk och fresker att se på bibliotek, teatrar och kyrkor runt om i landet. Ofta har dessa utsmyckningar kubistiska och konkretistiska inslag, som ett arv efter den modernism gruppen skolats i. På 60-talet, då världen åter befinner sig i en politisk kris, återknyter flera av gruppens medlemmar till ett surrealistiskt bildspråk.

Trots medlemmarnas personliga utveckling delar de ett gemensamt förflutet: Mötet med den moderna konsten i ett blomstrande Europa, upptäckten av den trollbindande och irrationella surrealismen och åren med Söndrumskolonin. De höll därför samman och fortsatte med gemensamma utställningar livet ut.

Halmstadgruppen är unik på så vis att den aldrig upplöstes. De sex konstnärerna förblev en konstnärsgrupp genom hela livet. Först när Stellan Mörner går ur tiden 1979 upplöstes gruppen efter att ha varit förenad i 50 år. Därmed blev den en av de längst bevarade konstnärsgrupperna i hela konsthistorien.